HALFWAY

För några dagar sedan passerade jag halvtid i mitt utbytesår. Hur sjukt är inte det? Det är alltså fler dagar sedan jag kom hit, tills det är tills jag återvänder hem. Dessa lite mer än 5 månader har gått snabbare än jag någonsin kunde tänka mig. 

Det som fortfarande överaskar mig varje dag är hur mycket jag lärt mig. Innan jag kom hit tror jag inte jag hade någon kunskap what so ever om varken min kultur eller religion. Att ha spenderat en lång tid utanför mitt hemland har fått mig öppna ögonen. Jag ser dagligen skillnader i den svenska och amerikanska kulturen och varje söndag jag är i kyrkan lär jag mig något nytt om den kristna religionen, och hur mycket mer det finns att lära än bara Bibeln. Att en religion mer handlar om ett sätt att se livet och värderingar på, det hade jag inte en susing om. Det viktigaste och det jag är mest glad över är nog endå hur mycket jag växt som person. Jag utsätts dagligen för nya situationer som gör att jag måste kliva ur min "comfort zone". Det är nog så att jag spenderar mer tid på att uppleva nya, och vad jag innan skulle tycka var obekväma saker, än sådant jag redan kan och sett tidigare. Jag har fått lära känna mig själv på en helt ny nivå, mina styrkor och svagheter, något jag aldrig hade fått chansen till att göra hemma. 

Något annat som är viktigt att poängtera är att allting är verkligen inte en dans på rosor. Jag gillar långt ifrån allting jag har varit med om hittils! Men det viktigaste är att prova och se, hur ska man annars kunna veta vad man vill här i livet? Det är så himla svårt att tänka på att det finns ett annat liv som väntar på mig efter detta, att jag ska gå tillbaka till mitt "vanliga" liv i Sverige, eftersom livet i USA är det normala för mig nu. Det är svårt att inse att detta inte vara förevigt. Jag menar - engelska är mitt språk, Atlanta är min stad och Jackson High School är min skola. Hur ska det någonsin kunna ändras?

Summasummarium kan man väll säga att jag aldrig trivts bättre och aldrig känt mig mer hemma än vad jag gör just nu. Jag har varit med om en hel del - och tror att det som väntar mig i vår kommer bli ännu bättre! Från den dagen jag satte min fot i USA, tills nu, 157 dagar senare, har min självinsikt och mitt självförtroende växt enormt. Det är en growing proccess som nu bara fortsätter, även efter den dagen jag sätter min fot i Sverige igen. 



Lägg till kommentar

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback